En riktigt tuff vecka har det varit med många frågor utan svar, tårar av både besvikelse och förbannelse. Förundran över hur långt man kan låta nånting gå utan att bry sig och ens fundera över konsekvenserna det får. Att man kan vara så oberörd och likgiltig när ens värld håller på att rasa samman. Jag känner inte alls den människan jag en gång trodde att jag kände och som jag varje dag i resten av mitt liv måste kalla "pappan till min äldsta son". Vem är du?
KRAM! <3
SvaraRadera